Jag borde vaccinera mig
Mycket talar för att jag borde vaccinera mig snart, närmare bestämt ordna med vaccination mot säsongsinfluensan. Den brukar jag annars drabbas av, som om reglerat av ett ondskefullt infektionsurverk, någon vid slutet av oktober eller början av november varje år. Det får liksom inte ske i år, jag vägrar låta det hända. Till att börja med har jag verkligen inte tid och ekonomisk möjlighet att ligga sjuk den här hösten. Jag har ingen finansiellt fallskärm som räddar mig och blir jag sjuk vid värsta tänkbara tillfälle, vilket man som regel kan ge sig själva fan på att det händer, kommer jag knappt ha råd att betala hyran. Det vill jag gärna undvika då jag helt klart är alldeles too old for that shit. Jag pallar inte längre med den typen av osäkerhet, det är helt enkelt alldeles för påfrestande.
Fräsch lägenhet
Jag satt och kollade på lägenheter med min partner häromdagen. Vi har ungefär samma smak på hur en perfekt lägenhet ska se ut och vi radade upp en del fräscha lägenheter i Stockholm. Vi planerar inte att flytta, men det är kul att kolla ifall man får för sig att flytta någon dag, då vet man ungefär hur utbudet ser ut. En lägenhet låg mitt på ST Eriksplan och var galet fräsch. Högt i tak, stora fönster, en stor altan med en jacuzzi, badrummen och köket var helt nyrenoverat och det såg underbart ut. Tänk att bo sådär fint! En vacker dag ska jag göra det. Jag och min partner måste bara spara ihop tillräckligt med pengar för vi är riktigt sugna på någon slags förändring i vårat liv. Nu måste vi sluta kolla på fina lägenheter annars blir jag galen.
Verkligheten kan inte någon piffa till den lite
Jag är allt bra less på verkligheten. Nu känns det som om att jag behöver något för att fly, om så bara för stunden. Jag har så många problem, bråk på jobbet, urinvägsinfektion och ekonomiskt trassel. Nu vet jag visserligen en väg, en utväg för att slippa allt det här jävelskapet. Det kanske är dumt, till och med skadligt och definitivt ytterst dyrt. Men vad ska man göra egentligen? Man måste ju klara av vardagen men alla dess svårigheter. Olika människor har olika sätt att göra det här och min metod råkar vara kemisk. Det är inte så mycket att göra åt den saken. Visst, jag är medveten om att det inte håller i alla evighet. Klart att det inte gör. Men just nu vågar jag påstå att jag har läget hyfsat under kontroll. Den nivån har jag tänkt hålla det på ett bra tag till. Det kommer förstås en dag då jag måste sluta upp med det här helt och hållet. Men det tar jag då.
Utvärdering
Jag har svårt att erkänna det här, ens för mig själv. Men nu ser det som om jag är tvungen. Tvungen att komma ut. Komma ut och börja motionera. För jag börjar faktiskt bli i förfärligt dålig form. Det syns inte minst på midjemåttet. Det får bli mer äpplen och mindre hamburgare, mer tid i löpspåret (usch vad tråkigt det låter) och mindre framför teven. Eller jag kanske inte behöver kränga på mig trikåer och slänga mig ut i mordiskt löpspår som någon annan självplågande kustjägartyp. Det är dessvärre inte riktigt min stil. Tidigare i mitt liv hade jag hellre fått batterisyra i gula fläcken i båda ögonen än sprungit en meter i onödan. Hade varit praktiskt om så vore förstås, allmänt springande är nog både den billigaste och mest effektiva träningsformen som finns. Fast det är klart om den här avregleringstrenden som råder i vårt samhälle idag fortsätter i samma takt länge till så kommer förmodligen någon snart se till att man får betala för sitt joggande. Sådant kan ju inte vara gratis i ett modernt samhälle, för där betalar man för sig. Jag tror att något sådant är på gång faktiskt. I något sydamerikanskt land blev alla vattenrättigheter privatiserade i den milda graden att det blev olagligt att ens samla regnvatten utan att betala för sig. Nyligen läste jag faktiskt att samma sak gäller i flera delstater i USA fast med den skillnaden att det där är delstaten som äger rättigheterna och inte ett privat företag. Fast det kanske bara är en gradskillnad i sammanhanget.
Zombies
Jag har fått en viss förkärlek för zombies. Filmzombies alltså. Jag är smått besatt av dem. Länge hade jag planer på att skriva ett manus till en egen zombiefilm. Det hela började med att jag så en gammal sjuttiotalsrulle där Peter Cushing (den gamle Hammer-hjälten) spelar överste, som troligtvis lider av försämringar som benskörhet, i Nazitysklands flotta som blivit strandsatt på en ö i alla år (det är sjuttiotal). Anledningen att han sitter där är han under kriget förde befäl över en ubåt. Ombord på ubåt fanns Hitlers senaste vapen zombiecommandosoldater. När kriget tar slut sänker Cushing båten för att dölja alla bevis och gömmer sig sedan på avlägsna ön. Långt senare dyker några amerikanska turister upp som av misstag väcker liv nazizombiesarna när det badar och dyker. Därefter följer det sedvanliga blodbadet. Det var ingen bra film. Jag kommer ihåg att jag tänkte, ”tänk om låtit filmen utspela sig i fjäll- eller alpmiljö istället, det hade varit grymt”. Och sen för något år sedan kom det en sådan film. Död snö heter och utspelar sig i norska fjällen. Grymt bra faktiskt. Jag kanske kan skriva manus till en uppföljare.
Jag måste sluta
Det måste få ett slut det här. Jag har hållit på länge nog, trampat i detta hemska hjulspår alltför många gånger nu. Det är helt enkelt inte längre hållbart, jag håller på och aktivt förstör mitt liv. Och det ska man ju helst inte göra. Eftersom det är mycket, mycket dumt. Jag har ju i och för sig gjort många mindre begåvade saker i mitt liv. Som den där fullständigt idiotiska undersökningen om klimakteriet jag skrev en gång. Fast det är länge sedan nu. Jag borde vara förlåten för de synderna vid det här laget tycker jag. Borde jag inte? Det måste ju finnas någon sort övre tidsgräns i frågor av den här arten. Ingen är värd att straffas för evigt, inte ens jag trots mina mångfaldiga synder. Mm. Jag får ta och släppa allt det där för egentligen är det väl främst jag som håller på och plågar mig själv.
Jag har börjat lägga på mig en del
Jag har börjat gå upp oroväckande mycket i vikt, den saken är helt säker. Jag skulle tro att jag lågt räknat lagt på mig en så där tio femton kilo det senaste året och det är definitivt inte okej alltså. Det börjar synas också, jag börjar bli allt plufsigare. Det är så att jag får skämmas alltså så här kan jag inte ha det. Jag har låtit det fortgå alldeles för länge som det är, jag vet inte varför ärligt talat. Men nu är det skärpning som gäller, nu ska det bli rejält med fettförbränning här. Det är slut med degandet nu. Det måste vara det, det bara måste. Jag får inte gå upp ett enda gram till då äter jag fan glas alltså så illa är det. Jag känner mig nämligen rätt så plufsig som det är och går jag upp ännu mer är det fan klippt alltså. Nä, jag får se till att skärpa mig.